- Om Calle - Calle just nu - Vad har Calle gjort? - Bög, så funkar det - Pressbilder -

Varför blir man bög?

Jakten på det försvunna receptet
Ja, varför blir man kartritare? Eller varför tänder en del på rödhåriga? Hur kommer det sig att din kompis gillar Will Smith medan du föredrar Matt Damon? Vad beror det på att vissa människor älskar pölsa men inte pizza, punk men inte jazz? Varför föredrar somliga katter framför hundar?
        Jo, för att människor är olika. Och olikheter är kul. Som allt annat här i livet är sexualiteten en komplex kombination av arv, miljö och ren slump. Alla som hittills har försökt knäcka det hemliga receptet på att framställa en fikus har gått bet, vilket naturligtvis beror på att det inte finns något.
        Ett tag ansågs dominerande mammor vara en pålitlig ingrediens. Mor-son-relationen har ju länge varit ett bottenlöst kärl för undersysselsatta psykiatriker att ösa flumteorier ur, till exempel att pojkar med starka bindningar till mamman väljer flickor som påminner om henne.
        Bögteorin gick då ut på att överambitiösa gåsmammor skulle producera söner som gick ytterligare ett steg i denna incestuösa idoldyrkan: Istället för att välja mamma-liknande flickor skulle de själva vilja bli mamma-liknande flickor!
Detta är naturligtvis lika dumt som det låter.
        För det första geggar man slarvigt ihop sexuell läggning med könsidentitet, allt enligt den gammalmodiga och fördomsfulla uppfattningen att alla bögar skulle vara någon sorts flickor med snopp.
        För det andra finns det lika många bögar med tillbakadragna mammor, vanliga mammor eller inga mammor alls. Om alla med dominerande mödrar blev homosexuella, skulle dessutom alla judar vara bögar och så är ju knappast fallet.
        Ibland pekar man på frånvarande fäder istället, men det är lika snurrigt det. Om samtliga pojkar som växt upp utan en pappa blev bögar, skulle gayparaderna sträcka sig runt jordklotet och Nanne Grönvall vara större än Magnus Uggla.
        Den dummaste - och kanske farligaste - teorin är att homosexualitet skulle "smitta". Att barn och tonåringar som kommer i kontakt med homosexuella släktingar eller andra gayvuxna skulle kunna förföras, frestas och liksom dras in i en läggning de egentligen inte har.
        Denna alltför spridda vanföreställning har orsakat personliga tragedier bland många öppna lärare, präster, fotbollstränare och fritidspedagoger - samt förmodligen skrämt ännu fler från att överhuvudtaget våga komma ut.
        En gång för alla: Sexuell läggning är ingen överförbar sjukdom. De flesta bögar jag känner har förlösts av heterosexuella barnmorskor, fostrats av heterosexuell daghemspersonal och utbildats av heterosexuella lärare utan att bli det minsta straighta. OK, de kanske inte alltid har klippts av heterosexuella frisörer, men det har å andra sidan ingen.
        Tvärtom är det naturligtvis bättre om det finns både homon och heteron i ett barns uppväxtmiljö, inte minst för att ungen ska växa upp till en fördomsfri person med en realistisk bild av hur världen faktiskt ser ut. Herregud, annars får han ju en chock första gången han kliver in på NK.
        Men framför allt för att vara åtminstone lite bättre förberedd om puberteten nu skulle komma med överraskningen att han dras till det egna könet. Bara vetskapen om en homosexuell morbror eller pianolärare kan vara det som räddar en identitetsgrubblande trettonåring från självmord. Det finns fler än jag. Jag är inte ensam.
        Själv hade jag, innan jag gav upp och kom ut, en förvirrad tes om att mitt ljumma intresse för flickor berodde på att jag hade för många tjejkompisar. Att jag så smått hade börjat fantisera om killar tog jag inte som en homohint, snarare att jag var någon sorts kameleont som mjäkigt ändrade mig efter omgivningen. Mitt strutsresonemang var att tjejkompisarnas ständiga killprat tillfälligt hade indoktrinerat mig!
        Lite stärkande, manlig ryggdunkargemenskap skulle nog styra in fantasierna på yppiga kvinnobröst istället, tänkte jag och började högprioritera mina få killkompisar samt anstränga mig intensivt för att skaffa fler. Jag har väl aldrig varit på så många herrmiddagar och pubrundor och rockkonserter i hela mitt liv.
        Istället för att älta tjejkompisarnas kärleksproblem satt jag nu och ältade killkompisarnas dito nätterna igenom. Själv hade jag sällan några, men jag tänkte att ju mer jag snackar om brudar och sex med dessa killar, desto mer intresserad borde jag bli. Och det blev jag väl. Av killarna.
De allra senaste teorierna är att homosexuell läggning skulle vara genetiskt betingad. Medfödd alltså, vilket onekligen skulle få kristna högermänniskor och andra hönshjärnor som talar om homosexualitet som "ett val" eller något som "kan botas" att sätta kyrkkaffet i halsen. Vissa forskare har försökt bevisa fysiska skillnader mellan homosexuella och heterosexuella mäns hjärnor. Andra har arbetat efter tesen att det finns en speciell "bög-gen" i X-kromosomen, som pojkar ärver från sina mammor. Det senare är ett led i den nya beteendegenetiska forskningen, där man försökt hitta gener som styr karaktären på samma sätt som det finns gener som styr fysiska egenskaper, till exempel ögonfärg. Som bög blir man lite kluven inför den här typen av forskning. På ett sätt är det naturligtvis oerhört intressant att få veta varför vi blev som vi blev. Att vara föremål för vetenskapsvärldens mer värdeneutrala uppmärksamhet är också mer smickrande än att vara "offer" i psykiatrins problemorienterade Freud-fantasier. Om det visade sig att det fanns en bög-gen, skulle läggning dessutom jämställas med hudfärg och därmed skulle det inte vara något snack om att till exempel antidiskrimineringslagar även skulle omfatta homosexuella. Ingen påstår ju att mörk hudfärg är ett val eller något som går att bota. Även om Michael Jackson har försökt.
Samtidigt kan man undra varför det är så intressant att veta Ingen forskning är egentligen värdeneutral. Vad är målet och vilka blir konsekvenserna? Är det inte viktigare att arbeta för ett samhälle där folk får pussa vem de vill utan att det måste förklaras med en speciell DNA-sammansättning
        Trots allt ligger det något sjukdomsassocierande mellan raderna när man pratar om gener som "framkallar" homosexualitet. Ursäkta, skulle mitt mest lyckogenererande karaktärsdrag kanske vara en defekt?
        Redan antyds att man med genetisk kirurgi i så fall skulle kunna "rätta till" en bög, det vill säga operera honom straight. Kusliga perspektiv öppnar sig. Om man med fosterdiagnostik kan fastställa barnets sexuella läggning, skulle folk då börja abortera bögar på löpande band så att vi i framtiden varken skulle få några koreografer eller florister? Om gentekniken funnits på 1400-talet, hade Leonardo da Vinci då aldrig blivit född?
        De senaste forskningsrapporterna är dock ett bakslag i jakten på bög-genen. I alla fall fanns den inte där de trodde. Alltfler erfarna och seriösa forskare tar också avstånd från den mediemässiga benämningen bög-genen, eftersom de menar att den är missledande: En gen kanske kan påverka en människas mottaglighet för olika karaktärsdrag, men aldrig ensam styra henne i en bestämd riktning.
        Det som skapar en person är alltid en kombination av gener och miljö. Som exempel brukar man peka på att japanerna blir längre och längre, vilket visar att de genetiska ursprungsförutsättningarna kan förändras genom yttre påverkan som till exempel kostvanor.
        Det enda man med säkerhet kan säga är att homosexualitet inte strider mot naturen, eftersom naturen då skulle ha rensat ut oss för längesedan. Så brukar naturen göra med missbildade, onyttiga eller överflödiga arter.
        Tvärtom verkar vi väl vara en synnerligen nödvändig och överlevnadsduglig ras, eftersom vi trots att vi sällan förökar oss (de flesta av oss är faktiskt födda av heterosexuella föräldrar) lyckats behålla procentantalet konstant så länge någon kan minnas. Det finns alltså varken färre eller fler homosexuella i dag än på stenåldern - hur man nu har forskat fram det, finns det månne några stimulerande grottmålningar jag har missat?
        Jag tror att Gud, när han hade skapat sin vackra värld och satt dit Adam och Eva, insåg att det var något som fattades. Det behövdes någon som inte var upptagen med jakt eller barnafödslar, någon som kunde förvalta prakten och föra hans designideer vidare. På åttonde dagen smög han därför dit en fjolla som klippte håret på Adam, stylade om Eva och började ansa rosenbuskarna.
        Först då var Paradiset komplett.



Läs lite mer - Beställ boken direkt! - Press om boken